Wow! Jag är så jäkla nöjd och glad! De senaste två dagarna av mitt liv har varit helt fantastiska...



Det är apskönt att inte leva ett liv med näsan i dessa böckerna just nu... Att praktisera är såå massa mycket bättre!

Igår var jag inne på Kvinnoklinken och kollade läget. Fick en rejäl rundvandring i nybygget, var med på ett ultraljud och fick en ordentlig anatomisk genomgång av det lilla livet i mammans mage. Jag var en sväng på förlossningen också, fick dock inte vara med på en förlossning men jag vet att jag har det framför mig - hela hösten ska jag ploppa bebisar... Weei!

Jag har varit skeptisk till det här med lustgas tidigare. Jag har förstått att det är effektivt och fyller sin funktion men jag har varit rädd för att använda det själv. Har förknippat det med operationer och tandläkarbesök - doften har till och med hemsökt mig i drömmarna ibland. Under grundutbildningen fick vi en chans att testa det men då flög jag ur den stol jag satt i så snart jag kunde förnimma denna hemska lukt. Igår tog jag mig i kragen och testade denna ljuvliga rusgas... Hahaha säger jag bara! Så himla skoj!! Jag var liksom här utan att vara närvarande, levde i en värld någon annanstans, det som skedde omkring mig fanns där utan att finnas där. Jag bara fnittrade och njöt av känslan och skrattade högt åt ljudet av min egna röst - den var helt förvrängd. Nu är jag helt på det klara med att jag den dagen jag skall föda barn kommer att klara det galant med hjälp av min inställning och lustgasen... Måtte inte någon framtida yrkeserfarenhet ändra mitt höga självförtroende!! Det kan vara förödande...

Idag har jag varit på min "riktiga" praktikplats, min arbetsplats de kommande fyra veckorna. Min handledare verkar riktigt bra och hennes kollegor är urgulliga. Är det bara jag eller är det verkligen så att barnmorskor är ett släkte för sig? Ett slags snälla häxor som kan få folk att öppna sig och tala om vad som helst, en yrkeskategori man litar blint på och i vars händer man vågar lägga sitt liv? Jag är rädd att det är så... Jag hoppas vid Gud att jag platsar i denna grupp av snälla häxor, att jag inte är den elaka, fula häxan som skrämmer kvinnorna och får dem att må dåligt... Jag har förstått att det finns en å annan som är sådan också! Men det finns alltid undantag som bekräftar regeln, det är förhoppningsvis inte jag!!

Jag har idag mätt en massa bebismagar och jag har fått in en mätteknik som verkar stämma med verklighetens (läs: handledarens, alla har olika sätt att mäta på och mätfel undviks om samma person mäter genom hela graviditeten. Det står så i min nya bibel). Jag har också fattat att jag har koll på en hel del bara genom att observera och lyssna som jag har gjort idag. Detta är så himla kul! Jag älskar mitt kommande yrke - ett jobb att älska, varje dag! I måååånga år!

Jag hade lovat mig själv att sluta äta godis mitt i veckan... Skulle ha tränat idag men min träningskompanjon är sjuk och det finns inte en chans i världen att jag går dit ensam! Så... Jag gick å handlade godis och har suttit i min soffa halva kvällen. Har kört ett varv med dammsugaren och pysslat om min lilla fetknopp lite men i övrigt har jag suttit ner och pregat gottis i huvudet. Ska ta tag i det där godisförbudet igen, imorgon eller så...



Min älskade fetknopp på luftning i somras...

Nu ska jag faktiskt börja fundera på att leta upp min säng. Jag ligger jämt å läser till sent, sent och idag är jag helt slut efter alla intryck. Jag tänkte att jag, om jag bäddar ner mig tidigare har en större chans att överleva morgondagen. Ska vara på praktiken hela dagen, det står cellprovstagningar på schemat hela morgonen - imorgon börjar jag "gräva djupt" och det är bara början... Imorgon eftermiddag ska mina tre f.d kollegor och numera ljuvliga änglar hitta på något med mig och jag har inte en aning om vad! Spännande var ordet...

Hoppas allt är finfint med er!

Kram

Har inte skrivit på ett bra tag - har faktiskt haft dåligt samvete för det dessutom! Galet vad man kan skapa ett "förhållande" snabbt... Har efter bara någon vecka med min blogg skapat ett beroende av att skriva av mig och informera omvärlden om mitt obetydliga liv. Och ärligt - efter att min blogg piffats upp otroligt mycket tack vare Nicole (http://xoxonicole.blogg.se/) har lusten att skriva varit större. Men jag har haft fullt upp de senaste veckorna och någonstans får man prioritera sin tid. En lördagsmorgon vid datorn (som idag) känns inte så dum...

Senast jag skrev skulle jag ut på äventyr med min älskade mamma. Jag trodde verkligen att så var fallet och insåg snopet efter ett par minuter i mammas (och pappas, han körde) sällskap att jag var grundlurad. Fick en ögonbindel på och blev körd runt i bilen i vad jag upplevde som en evighet. Resan avslutades med att mamma ringde ett samtal och meddelade "någon" i andra änden att: "Leveransen är här!"

Jag blev sedan "avtäckt" i mitt egna vardagsrum och stod då omgiven av mina älskade vänner och finaste bror (fick lite ångest över att jag inte städat så noggrant innan, var sjukligt bakis den morgonen! Sängen var obäddad, strykbrädan stod framme osv. men, det fanns inte rum för pedantiska-P där och då)! Jag blev utspökad i en gräslig guldklänning och huvudet blev prytt av en grann krona. Därefter tog festligheterna vid... Mina vänner jobbade hårt för att fylla mitt bakfulla huvud och lyckades superbt med uppdraget. Ulf som varit med ute och fyllt mig kvällen innan var inte med vid festligheterna under dagen - han var så sjukt bakis att han inte kunde. Vi drack lika mycket kvällen innan han och jag, bara så att ni förstår hur illa det var!!!



Sjukt läcker i min outfit - den var lätt inte smickrande för figuren!!

Efter att ha festat i min lägenhet i någon timme blev jag så förd ut på stan. Jag fick en bunt med lappar som skulle delas ut till singelkillar. Det var inga lappar som skulle ge mig en "fin flicka"-stämpel... I ett litet raseriutbrott kastade jag hälften av lapparna i en soptunna på vägen. Jag kände mig helt sjukt nöjd med det men insåg då att mina hovdamer hade fler lappar med sig, de hade kanske räknat med vissa protestaktioner från min sida?!



Underbar lapp - verkligen! Tror jag kastade ett par av denna sorten...

Planen var att vi skulle ta bussen in till stan men... På grund av en bakfylla, nyfylla OCH ingen mat mer än en macka till frukost (ca kl. 10.00) och lite chips fram till klockan 17.00 var jag "sjuk" efter två hållplatser. Jag lämnade bussen med hela mitt hovpatrask och landade i en buske bakom kronprinsen... Ajajaj...



Stackars mig!

Dagen var i alla fall grymt lyckad och den avslutades med en överraskningsfest med lite släkt och vänner till familjen hemma hos mamma och pappa. Jag är störtnöjd och överlycklig över det faktum att alla dessa otroligt fina vänner finns i mitt liv! Allt deppande och gråttrams är över nu, ibland behöver man väckas ordentligt för att inse vad man har...

I övrigt lunkar livet på. Jag avslutade mina första tio veckor på barnmorskeprogrammet igår. Nu har jag bara tio veckor kvar denna terminen... Det vill således, i förlängningen, säga att jag har ett år och tio veckor kvar av utbildningen totalt. Jag räknar inte ner, inte alls...! I nästa vecka ska jag ut på min första praktik och jag är så nervös! Nu börjar det liksom på riktigt. Nu har jag pluggat in baskunskaper för att kunna gå ut på en barnmorskemottagning och verkligen GÖRA något. Det är vaginal- och gynekologiska undersökningar, cellprovstagningar, magklämning, preventivmedelsrådgivning och bara en massa skoj!! Hoppas verkligen jag får en bra handledare som guidar mig rätt nu. Det känns så mycket mer avancerat och seriöst nu än det någonsin gjorde på sjuksköterskeutbildningen.

I'm on my way and I'm moving fast...

Idag ska jag träffa en liten del av min danska släkt och det ska bli himla skoj! Vi träffas inte så ofta och sist var det i begravningssammanhang - det vill säga mindre kul... Ikväll är det fetfest som gäller och jag tycker det ska bli så himla, himla skoj! Mindre kul är dock att morgondagen bjuder på barndop klockan 10.00!! Som tur är har jag lillebror med på festen ikväll och på dopet imorgon så jag är inte ensam om att vara tröttast på jorden...

Jag avrundar här och nu och hoppas att jag inte dröjer alltför länge med att skriva igen. Jag har redan nu en del filosofier och djupa tankar som trycker under ytan...

Kram!

Nu tycker jag det börjar bli dags att uppdatera er något... Har inte orkat skriva de senaste dagarna!

Jag tänkte försöka vinna en "bloggdesignauktion".  Anser min design vara i det närmaste obefintlig och det ska vara lite kul att komma in till min sida. Tänkte också börja lägga upp lite bilder till varje inlägg, det piffar till det hela lite!

Jag ska börja med att informera er om att den kalla, våta och illaluktande Wettex-trasebilden jag hade av mig själv i förra veckan är borta nu. Jag är jag och duger som jag är. Vill man inte, eller kanske är oförmögen att se det då kan det vara... Dessutom är våren på gång på riktigt nu och man kan inte annat än bli hopplöst glad då!

Jag var ute igår igen, jag vet inte om jag stolt skall proklamera för er att jag börjar bli bra på att dricka?! Kanske inget man bör vara stolt över... Men jag har varit så skitkass på det förut att jag känner mig glad när jag kan beställa in ett glas vin och dricka det för att det är gott. Fyller 25 på måndag och det är möjligt att det hela handlar om en mognad, jag börjar bli vuxen... Tänka sig!!

Festa kan jag om jag vill i alla fall!!

Idag ska min älskade lilla mamma hämta mig klockan två och jag har inte en aning om vad som ska hända sedan... Spännande var ordet!

Jag tror faktiskt inte jag orkar skriva mer. Lusten att skriva finns inte riktigt närvarande idag tyvärr!

Hoppas ni alla får en trevlig helg!

Så var det tid för mig att skriva tidernas mest patetiska och ynkligaste inlägg. Jag är ledsen ikväll... Inte så lite ledsen heller utan faktiskt rakt igenom förtvivlad!

Jag har varit singel i mer än ett år nu, inget konstigt kanske. Inte normalt sett men jag är inte singeltjejen. Har inte varit singel i mer än ett par månader sedan jag fick min första pojkvän för typ tio år sedan. Då kanske man kan tycka att det är dags nu och visst har det varit nyttigt i många avseenden. Jag har lärt mig vara själv och uppskatta ensamheten. Jag har hittat mig själv, hittat vad jag vill och vad jag står för. Jag vet vad jag vill ha ut av livet och vet att jag utan problem kan stå på egna ben... Men jag är så less på det nu! Vad f*n är problemet?

Kom inte med något förbannat skitsnack om att "det kommer när du minst anar det". Jag anar ingenting! Jag är faktiskt helt övertygad om att jag kommer att dö ensam just nu. Kan man ana det mindre?

För två veckor sedan hade jag en kille här hemma för att fixa mitt trasiga kylskåp. Jag hade förväntat mig att en äldre herre skulle komma, det tillhör liksom vanligheterna. Men döm om min förvåning när en ung man, relativt okej till utseendet, traskar över min tröskel... Det visar sig att denne man är mer eller mindre gift och har småbarn i dagisåldern men han avslutar sitt besök hos mig med att säga att han inte kan förstå hur jag kan vara singel, att jag är snygg och trevlig och borde vara upptagen för längesedan. Trevligt med uppskattning, verkligen - killen har nu, efter två veckor ringt mig för att kolla så att kylen fungerar och har kollat av ifall jag har träffat någon eller inte.

Med denna lilla historia avklarad ställer jag nu frågan - hur i hela fridens kan det vara så att jag lyckas locka en gift man men i övrigt inte lyckas snärja en endaste en?!

Jag ger upp, lägger mig ner under en tjock, grå filt och vägrar titta ut. Jag är 24 år och det måste vara något kraftigt fel på mig för jag lyckas bara inte!! Den senaste i raden skrev i ett sms idag att det inte klickade och att jag får leta vidare...

Mmm... Får väl göra det! Är bara så trött på att det ALDRIG klickar, att jag alltid slutar upp här, ensam och ledsen. Oavsett om jag hoppats på något eller inte så är det så förbannat tråkigt att ALLTID få höra att det inte klickat...

Vet ni... Jag skulle kunna fortsätta leva i min rosa ullgulliga drömvärld där det är fel på alla andra. Men jag inser faktiskt att efter otaliga försök ligger inte felet på alla andra längre. Det är mig det är fel på, så kan ni försöka smälla i mig vad ni vill...

Jag är ensam, bitter, tråkig och deprimerande just nu... Jag tänker låta mig själv vara såhär, som en våt, kall och illaluktande Wettextrasa. Det är min självbild. Underbart! Om det är den bilden alla andra har av mig också så kan jag förstå...!

Jag försöker ändå att leka glad och positiv. Det brukar inte vara några som helst problem men nu ger jag upp. Jag tänker stänga kontot på "Spray Date" igen, ska radera alla dumma nummer i min telefon. Jag ska förlika mig med tanken på att jag är ensam och försöka övertyga mig själv om att det är helt okej... Jag ska leva ensam, ska skaffa katt och leva för detta lilla liv. Jag ska jobba hårt och skapa mig min karriär men fan vet om jag tänker arbeta med blivande mödrar och förlossningsvård! SKIT!!

Jag har precis läst igenom vad jag skrivit och inser att det är löjligt och patetiskt... Men jag är löjlig och patetisk ikväll, när jag sitter här, klockan två på natten och tårarna inte slutar rinna ner för mina kinder...

Jag önskar att jag kunde sluta leta, hoppas och önska och bara vara tillfreds. Jag ska sluta vältra mig i självömkan nu och bädda ner mig i min stora, ensamma säng. Jag tänker där gråta tills jag är färdig och därefter rycka upp mig igen imorgon. Jag tänker inte leta längre. Det är nog nu! Jag har fått nog nu! Men längst inne i hjärteroten längtar jag efter den dag då jag får uppleva all den kärlek jag faktiskt tycker att jag är värd!!

Sov sött alla söta...

Jag har under helgen varit riktigt seg och äckligt omotiverad. I måndags när jag vaknade och tittade ut på allt det gråa och tråkiga regnet så kunde jag känna att vädret speglade mitt humör, min sinnesstämning och faktiskt hela mig. Jag var så deprimerad att jag aldrig tror jag har upplevt något liknande. Jag var trött, upplevde en enorm olust över att behöva ta tag i skolan och min något skitiga lägenhet. Jag ville helt enkelt bara sätta mig i ett hörn och gråta bort hela dagen. Jag var beredd att hoppa av utbildningen en kort stund! Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag frivilligt tvingar mig själv igenom detta, jag tvivlade på att jag överhuvudtaget ville bli barnmorska och funderade över vad som egentligen är bättre med att vara barnmorska framför sjuksköterska. Det är fortfarande människor jag arbetar med, det är fortfarande ett fokus bortom mig själv och lönen är piss... Förstår ni så jobbigt att känna allt detta utan att kunna förklara varför...?! Jag vet ju vad jag vill egentligen men var bara så olustig igår... Problemet fick en lösning då jag hade dryftat detta med Rebecka och hon snällt men vänligt poängterat att "Pernilla, du ska väl ha mens denna veckan?"

SÅKLART! Det är mensmonstret i mig som tittat fram!! Kul att min klasskamrat som ännu så länge bara varit med mig i 1,5 cykel redan har bättre koll på när det är dags för magont och störtblödningar än jag själv har... Det där mensmonstret brukar drabba mig med full storm en gång i månaden och varje gång kommer det som en chock. Jag brukar dock normalt inte bli depressiv och uppgiven... Kanske är det utbildningen och allt studerande av hormoner som gjort att min hypofys och mina äggstockar producerar helt galet mycket hormoner denna gången?!

I alla fall... Jag är tröttare än tröttast idag också men lätt inte deprimerad längre!

Visste ni att jag är en ängel? I alla fall en av många?! Jodå... I helgen när jag jobbade läste jag ett litet tackkort från några anhöriga som jag tog väl hand om sist jag jobbade. De tackade för god omvårdnad och skrev att alla världens änglar jobbade på den avdelningen. Även om kortet inte var riktat just till mig så tog jag faktiskt åt mig ändå... Det är kul och uppskattat med anhöriga som ger lite tillbaka. Det är i princip den enda form av bekräftelse man får och den betyder massor! Det är det där lilla, lilla som får en att uppskatta jobbet så mycket som man gör...

Vet ni att jag älskar ensamheten i min lägenhet numera? Jo, så är det! Har tidigare varit lätt manisk och direkt superfobisk över rädslan att vara ensam och varenda minut har noggrant planerats för att livet som ensam skulle vara så minimalt som möjligt. Men med åren kommer tydligen en viss ro i själen...

Jag har insett att det finns olika typer av ensamhet - den man väljer själv som är fin, färgglad och som balsam för själen. Sedan finns den förfärliga, svarta och själsrivande icke självvalda ensamheten. Den är gräslig! Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag tillhör den lyckliga skara som varit tvungen att lära sig att stå ut med den underbara ensamheten och aldrig behövt lära sig stå ut med den förfärliga...

Nåväl, jag gillar i alla fall min självvalda ensamhet... Kan sitta och kuckelura i min lägenhet om kvällarna och tiden bara rullar på. Skönt! Dessutom har jag konstaterat att det här med att bo ensam är grymt bra. Om jag äter min frukost och skiter i att diska efteråt så står disken kvar och väntar på MIG. Vill jag kasta mina trosor på golvet när jag går och duschar och sedan inte orkar lägga dem i tvättkorgen så ligger de kvar där på golvet och väntar på MIG. Om det är skitigt på golvet i lägenheten och både "Ludde Lump" och "Greta Garn" tittar fram under soffan och i hörnen så ligger de kvar där och lurpassar... Tills JAG orkar gräva fram dammsugaren. Ingen behöver lida för att jag inte pallar just där och då och framförallt: Jag behöver inte ha dåligt samvete eller be om ursäkt för att jag inte hunnit/orkat/velat fixa, plocka och dona...

Förresten... Måste tillägga att jag inte är en mögtocka i egentlig mening. Men för er som känner mig väl kan jag erkänna att en liten del av pedanten i mig har dött till förmån för en Pernilla som uppskattar det roliga i livet framför att städa. Jag har helt enkelt bara blivit en liten smula mer frisk, inte en dag för tidigt...

Nu börjar det bli dags att avrunda ytterligare ett megalångt inlägg. Gud vad jag njuter av att få skriva massor och låååångt!

God natt alla söta!!