fest
JAG ÄR KLAR I SKOLAN!! Fick en resa av familjen och T i examenspresent, hade en underbar vecka i Spanien med prinsen. Mycket vill ha mer och jag kan leva med tanken på att resa jorden runt med honom…
Jag har nu arbetat i två veckor som barnmorska, en dag har jag avslutat mitt arbetspass med tårar av panik… Det är väl så det är och kommer till att vara! Oftast föds bebisarna som de ska och mammorna mår bra, det kan jag leva med…
Angående Vätternrundan, har inte fattat vilken gigantisk tillställning detta är! Det är huge!! Och jag tycker det är helhäftigt att min kille frivilligt cyklar 30 mil på en dag… Jag tog en promenad in till stan förut och kunde konstatera att detta är ett paradis för snusktanter som vill spana in klockespel… Det är totalt 21 246 anmälda dårar till detta spektakel, 18 125 av dem är män i trikåer, you see my point! Tro nu inte att jag är en snusktant som har gått å spanat men ibland är det omöjligt att missa… Framför allt när de dragit upp byxorna så rumpskåran blir väldigt tydlig… Även klockespelet blir delat i de fallen! Lucky me att min prins INTE gör så!!
Över till bröllopet, jag är såld… Fäller en å annan tår och konstaterar att det är något speciellt med att få klä sig som en prinsessa en dag (även om Vickan är det varje dag…) Jag har drömt om bröllop och prinsesskläder sedan jag var liten… Jag vill också!! Hittade en snajdig klänning förut… Mamma, det blir 7100 när det är dags! ;o)
Jag hade hoppats på att jag skulle kunna laga mat till hjältarna idag men det är himla svårt på två kokplattor… Jag får väl kanske köra och hämta mat sen när de har återvänt till trygga stugan…
Nu ska jag återgå till bröllopsfesten, kanske blunda en stund och mysa för mig själv…
Kärlek!!
16:23:00störigt
glad-jag
I helgen var jag på en liten förfest, lyckades få i mig lite alkohol och tyckte det var riktigt härligt att socialisera lite. Har lovat mig själv att bli lite bättre på det där efter min lilla tids frånvaro. Nu är det slut på pendling och oregelbundna tider (om jag inte själv väljer att gå in och jobba en helg), nu är det bara ekonomiska hinder som föreligger men det brukar kunna ordna upp sig ändå…
Jag har haft en helt underbar helg med min prins och jag har insett hur lyckligt lottad jag är som har honom! Det ska bli tokigt skönt när jag har en inkomst och kan skämma bort honom lite mer på riktigt… Han är värd det mesta! ;o) Igår kväll när vi hoppade i säng halvsov jag långt innan honom (jag har ingen rolig telefon att peta på) och jag fick ett par pussar i pannan när jag var halvvägs in i någon dröm. Det är det enda som behövs för att jag ska somna med ett litet leende på läpparna. Jag älskar de där små sakerna han gör… Att han dessutom fått mig att känna mig som en prinsessa halva dagen gjorde inte min känsla av lycka mindre…
Även om den är smörig som bara den så tycker jag om den massvis för den är bara… SÅ klockren… (Och eftersom jag är så oteknisk just idag kan jag bara länka till YouTube - inte få in den här direkt!)
http://www.youtube.com/watch?v=6QQQKJJBJOY
neggo
Annars har jag inte lust med någonting just nu, har en del skolgrejer som måste fixas och jag hittar inte motivationen alls! Tycker allt är meningslöst skit som tar tid ifrån det som verkligen ger mig något - praktiken… IDAG ÄR DET ENDAST 4 MÅNADER KVAR I SKOLAN! Ingen är lyckligare än jag den dagen detta är över…
Tänkte att det börjar bli dags att söka jobb nu, måste bara författa ett snyggt CV. Har funderat på vad jag vill göra när jag är klar och jag är så himla kluven… Jag kan se klara fördelar med att börja på förlossningen och skaffa mig den erfarenheten, jag tycker det är helt underbart att få vara med om livets mirakel men jag är ändå inte säker på att jag vill. Lönen och arbetstiderna är stora, feta minus!! Samtidigt är jag rädd att jag aldrig kommer ut i förlossningsvården igen om jag börjar min “karriär” på en ungdoms- eller barnmorskemottagning. Många säger att man måste ha förlossningserfarenhet innan man ger sig ut i andra verksamheter men jag vet inte. Och måste man göra som “alla andra” säger? Just nu är det faktiskt lite ångestframkallande att inte ha något att göra om några månader… Måste ta tag i det där!
Jag köpte mina träningsskor i måndags, nu ska jag bara fixa det där kortet också sen är det dags att försöka ta sig till gymmet i alla fall minst en gång i veckan, det kan ju inte vara så svårt?!
Tyvärr räcker det inte att titta på dem för att man ska bli vältränad...
Nu ska jag plocka lite, städa till Snuffsan och fixa mig själv. Ikväll vill jag ha bebis nummer 40 och sedan komma hem till varma sängen och fina Thomas…
Sötebebis - vi ses ikväll!
Peace out!
i'm yours
I may not have the softest touch
I may not say the words as such
And though I may not look like much
I'm yours
And though my edges may be rough
I never feel I'm quite enough
It may not seem like very much
But I'm yours
årets första blogginlägg
Skolan har varit galen! Fyra veckors skola över jul- och nyårshelgerna har medfört att det i själva verket har blivit enbart två veckors föreläsningar och seminarier som avslutats med två tentor. Jag vet att jag har klarat den ena, håller tummarna för den andra. Är inte alls upplagd för en omtenta med tanke på att vi har MASSOR att göra nu också… Om sex veckor börjar vi skriva vår uppsats och då ska vi ha samlat in en himmelens massa enkäter, insamlingen ska ske samtidigt som vi praktiserar och skriver uppgifter till ett meningslöst vårdseminarium. Ovanpå detta ska vi hinna med att leva…
Lite längre hår på honom så skulle det kunna ha varit jag!
Jag lever med ett relativt konstant dåligt samvete över att jag inte riktigt har tid att träffa mina vänner som jag skulle vilja. Jag inser att jag skulle kunna träffa dem mer om jag tog tid från soffan men jag är så trött så det är bara soffan som lockar… Jag hoppas verkligen att mina snuttisar förstår och finns kvar när eländet är slut… 4,5 månad kvar!
Mitt största problem just nu är ändå ekonomin, hade det inte varit för en fantastisk prins (ni skulle bara veta vilket kap han är! På alla plan!!), lillebror och mamma och pappa hade det ALDRIG gått! Nu har jag krupit tillbaka till mitt gamla jobb och fått en timanställning. Det var verkligen inte vad jag hade önskat mig men vad gör man inte för pengar… Min prostitutionsteori ifrån Norge uppenbarar sig igen! Pernilla har kapitulerat för pengarna och är nu slav under den sjukaste chef som finns!! Menmen… Högst tillfälligt och 4,5 månad kvar!!!
Jag är fortfarande inte säker på vad det ska bli av mig när jag är färdig. Förlossningen är fantastiskt rolig men lönen och arbetstiderna är inte roliga. Jag tror nog mer på ungdoms- eller barnmorskemottagning. Måndag till fredag, ledig alla kvällar, helger och röda dagar. Det skulle matcha mitt liv bättre… Den som lever får se!
Nu måste jag nog ändå göra något nyttigt, får lite dåligt samvete å kaninens vägnar så det får bli en städning av buren trots allt. Blommorna har inte fått vatten på flera veckor så de klarar sig nog till imorgon…
Kramar och Kärlek! /P
tiden går
Mer än hälften av förlossningspraktiken är gjord nu och det känns riktigt bra. Jag kommer att bli en bra barnmorska om jag fortsätter såhär. 27 små barn har jag varit med och förlöst, de sista gångerna har jag gjort det mer eller mindre självständigt med en handledare på rummet med händerna på ryggen… Det är helt fantastiskt ljuvligt att få vara med om! Jag kan inte låta bli att få en klump i halsen av lycka när jag ser de vackra barnen och glädjen hos föräldrarna… Tänk att jag får vara med om detta stora ögonblick i människors liv! Kan inte annat längta en liten smula efter att få uppleva det själv en vacker dag…
Idag när jag hörde en speciell sång som vi sjöng många gånger under nyårsfirandet förra året kom jag att tänka på älskade morfar i änglahimlen… När jag och mina vänner var mitt uppe i vårt firande satt mormor själv hemma i sin fåtölj med en klump i magen av oro för lilla fina morfar som låg ensam i en säng på sjukhuset. Mitt nyårsfirande blev inte så kul som det hade kunnat bli men jag gjorde mitt bästa… Tänkte på morfar mest hela tiden, jag och mamma var och hälsade på honom en liten stund när vi fått veta att han blivit inlagd, ingen av oss hade då en tanke på att han inte skulle finnas dagen efter… Vi förstod alla att han var sjuk men med syrgas, vätskedrivande och antibiotika har jag sett gamla farbröder bli friska flera gånger… Han somnade så stilla och fint, han såg inte ut att lida eller ha ont och han såg ut precis som min morfar fast att han var död.
Nu har det snart gått ett helt år, jag saknar honom men känner mig fortfarande så tacksam över att det gick snabbt och enkelt… Att han inte tynat bort… Något i mig säger mig att han dog lycklig trots en gräslig infektion, sviktande organ och andningsbesvär, han hade allt det som betyder något runt om sig!
Lilla mormor har klarat detta bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Hon har blivit gammal under det senaste året men samtidigt har hon blivit bra mycket mer aktiv. Hon går på dagverksamhet en gång i veckan, träffar gamla vänner, går ut och dansar och ska faktiskt till och med ut och resa. Hon har packat i en vecka och flyger med oss till Teneriffa på söndag…
Nu tänker jag fortsätta med mitt julstök så det är välstädat när min prins kommer hem från jobb… MÅSTE köpa en julstjärna till, det funkar ju inte med bara en lampa i fönstret!
väckarklocka
I övrigt rullar det på! Dagarna rusar iväg och jag hinner inte riktigt med. Just nu upptar skola och praktik så mycket av min tid att jag inte hinner någonting, som jag beklagat mig över i en evighet. Men det får väl vara okej för ett tag… Det finns ju trots allt små ljusglimtar i tillvaron! Himmel vad den där Thomas gör mig lycklig tillexempel… Och om en enda vecka bor jag i samma säng som honom - på riktigt! Happy me! Har dock just nu en svartsjukekonflikt med hans I-phone, så snart jag landat i det faktum att jag numera innehar en DELAD förstaplats i hans liv kommer jag vara på banan igen… ;o)
Och förresten, om tre veckor ligger jag i en solstol vid vår privata pool på Teneriffa - jag längtar verkligen! Bort från verkligheten ett tag, bikini och brun nos, bra böcker och totalslappande i dagarna sju… Sedan är jag redo att ta mig an den där fina högtiden som kallas jul! Har bara bra grejer framför mig…
Nu ska jag sova en stund inför nattens praktikpass - två kvar sedan är hälften gjort! Yeah!
Trevlig helg!!
bitter
Jag är less på att praktisera, jag ser inte det förbannade ljuset i tunneln, ser inte slutet på alla dumma nätter jag ska behöva vara glad, trevlig och pigg (jag får inte gäspa på patientrummen trots att klockan är 04 på morgonen och jag varit igång sedan 21, på helspänn konstant). Det värsta är att nätterna oftast ligger över helgen, den tid då “alla andra” är lediga och har det gött… Som min älskade kille tillexempel! Jag stortjuter bara jag tänker på att han just nu dricker öl med vänner. Jag däremot förbereder mig sakta men säkert för min tripp till hålan och praktik hela natten… HELA HELGEN (och nästa med för den delen...)!
Jag vill ha ett liv, skolan är inte mitt liv. I alla fall inte det liv jag önskar mig… Jag vill ha ett jobb, en lön, ledig tid och ETT LIV! Jag vill hinna träna, ta hand om mig själv och mina relationer till andra människor, jag vill hinna och orka äta rätt. Jag vill känna att jag har råd att fixa mitt eländiga hår, köpa ett par nya jeans SOM SITTER SNYGGT! Inte fler dumma billighetsköp från H&M som sitter som skit (H&M har bra jeans också, bara inte de jag köpt). Jag vill resa, äta ute (gör jag nu också men med dåligt samvete), köpa nya grejer till lägenheten…
Fick det glädjande beskedet för någon vecka sedan. Jag ska betala tillbaka 9 700 norska kronor till skatteverket i Norge för att de inte godkänt mina avdrag på min deklaration. De har dock godkänt mina vänners avdrag… Bitter? Jag? Haha… Jo, jag frågar mig faktiskt hur det är möjligt att jag mitt i allt detta, förbannade skit, ska behöva punga ut med 12 000 sek på åtta veckor. Jag har ju SÅÅÅÅ mycket att ta ifrån. Lever inte alls redan på existensminimum med hjälp av min fantastiska månatliga inkomst från Csn. Som tur är har jag en familj att luta mig mot som hjälper mig med pengarna så länge, men bitterheten kvarstår! Dessvärre…
Nu ska jag ta mig in i duschen med min knallförkylda näsa och försöka göra mig snygg(are)… Med tanke på de litrarna med tårar jag presterat idag ser jag ut som fuckface, rakt av…
Nu biter vi ihop, fixar helgen… Skippar alla “onda” tankar och tycker att detta är kanonkul igen! As if…
There’s no place in my heart where I don’t wanna love you…
Sitter just nu helt avslappnad i min soffa… Kände mig lite skrivsugen idag! Skulle tro att skrivlusten beror på att jag istället för att skriva borde plugga…
Jag är nu inne i den mest omvälvande period jag någonsin varit med om. Jag kastas mellan otrolig glädje och fullständig förtvivlan. Jag dansar på moln ena sekunden för att i den andra jagas av elaka demoner… Jag är så mentalt uttröttad att jag inte orkar ta mig för någonting!
Jag har hört många säga att barnmorskeprogrammet är det tuffaste de gått igenom i hela sitt liv men jag har inte riktigt kopplar hur förbannat jobbigt det är… Tror jag börjar förstå det nu!
Jag har inte tid med någonting längre! Jag har e-mail som väntat på svar i en evighet, det finns inte utrymme att svara på dem. Jag har inte pratat eller sett vissa av mina vänner eller släktingar på evigheter och jag vet inte när jag ska ha tid att göra det heller… Jag lever på praktiken och det är inget liv jag vill leva! Det är skoj när jag är där men det är så slitsamt! Å tågresorna fram och tillbaka till hålan gör inte hela grejen mycket lättare… Jag måste komma igång med D-uppsatsen och borde börja fundera på ett fall att skriva om inför vårdseminariet i december… Å så måste jag lösa min bostadssituation som just nu är ohållbar… (underbart ohållbar men ändå!) Och jag borde träna, min kropp skriker! Varenda led protesterar, axlar och ryggslut värker! Dessutom äter jag som en häst, vill ha godis och skit i mig konstant…
Jag orkar inte mer! Ge mig fritt och ledigt! Ge mig tid att andas, skratta, älska och leva! Låt mig för en sekund vara jag, den lättsamma, glada, uppmuntrande och positiva! Inte den ledsna, pessimistiska, gråtfärdiga och uttröttade!!
Jag spenderade hela min kväll igår med att gråta, tårarna tog bara inte slut! Stackars Thomas som får ta emot alltihop, ALLTID! Känner att jag måste komma i balans för hans skull också, för vem vill vara med en labil bölfis i längden?
För att sedan knyta an till min rubrik måste jag hastigt lämna mitt sorgesamma (!) liv och övergå till det bästa jag vet! Kärleken i mitt liv... JAG ÄLSKAR MIN THOMAS! Han ser mig, han finns där, han är varm, han är finast och han är min! Att få somna bredvid honom är ljuvligt, att vakna i hans armar är nästan bättre (bara nästan eftersom vi oftast väcks av klockan och måste upp och iväg). Han gör mig genomlycklig varje dag och bara tanken på ett liv utan honom får mig att tappa andan…
Han är en drömprins och jag vill inget hellre än att spendera varje liten del av mitt liv med honom. Att höra honom säga att han älskar mig får det att susa i mitt huvud, får hjärtat att bulta lite extra och två miljoner fjärilar sätter av och fladdrar i min mage just då. Det här måste vara på riktigt, för hur skulle det annars kännas?
Jag älskar att titta på honom, skulle kunna ägna timmar åt att bara betrakta honom… När vi ligger i soffan och kramas kan jag ibland komma på mig själv med att småle medan jag spanar in hans profil… Se hur hans panna rynkar sig, hans näsa och mun, de vackraste läpparna jag känner till, ögonen - de varma, bruna ögonen, se min Thomas andas och leva precis intill mig… Jag är förlorad, hopplöst förälskad och tveklöst tokälskande! Det är helt enkelt DUNDERBART!
Jag måste få lite plugg gjort innan jag somnar inför nattens praktikpass, inatt kommer bebis nr. 10 (om inte inatt så imorgon natt) och jag har därmed bara 40 kvar till godkänd examen… Det rör på sig i alla fall, trots allt… (och optimismen är inte helt utdöd)!
Kramkram!
a short update
Om jag skulle uppdatera allt som har hänt sedan sist hade jag varit tvungen att skriva en tre tusen sidor lång redogörelse och jag förmodar att detta är ytterst ointressant för den lilla skara läsare som kanske hänger kvar! ;o)
Sommaren har gått i ett rasande tempo. Körde ett litet race i Norge i början av juni och sedan har det bara rullat på. Jag har jobbat på ett korttidsboende, har lärt mig mycket och fått ha MASSOR av ansvar. På gott och ont… Det är långt ifrån varje dag jag gått hem med den tillfredsställande känslan av att man gjort något bra. För den sakens skull tror jag inte att jag har gjort ett dåligt jobb, jag har nog gjort vad jag skulle. Jag kan gilla att ha patientkontakt och tyvärr var det lite utav den varan här.
Hela denna sommaren har spenderats med ångest över kommande skolstart och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag har tvivlat (och fortfarande tvivlar starkt) på mitt kommande yrkesval. Är detta vad jag vill? Man ska ändå jobba i rätt många år till, vad gör jag om barnmorskeyrket är en besvikelse? Vem är jag då? Hur tacklar jag mina reaktioner om det visar sig att min målmedvetenhet har dragit mig i fel riktning? Och vad F*N ska jag sysselsätta mig med? Sjuksköterska är uteslutet, denna sommaren har jag trampat mina sista sjuksköterskesteg (om man bortser från de timmar jag kommer att lägga på extraarbete i höst och till våren)! Jag vägrar ta mer skit (torka den också för den delen), kämpa och ge och få lite tillbaka mest hela tiden - FÖR EN SKITLÖN!! Jag tror helt enkelt att jag är en smula för egoistisk för att kunna finna mening i mitt nuvarande yrke i 40 år till (förvånar mig inte om man dessutom höjer pensionsåldern innan jag hinner dit. Dör förmodligen innan jag får njuta av det lediga livet på ålderns höst). Barnmorskeyrket är inte helt oegoistiskt det heller men där får man vara med och hjälpa nya liv till världen - ganska imponerande när jag tänker på det. Att vara barnmorska är ett hantverk och jag är ett redskap för föräldrarna, ett stöd i en livsomvälvande situation. Det kan jag stå ut med, trots min egoism! ;o) Tror jag i alla fall, mina tvivel kvarstår och jag hoppas att jag under hösten möter spännande människor och inspirerande handledare och att jag kommer att ÄLSKA det precis så mycket som jag gjorde innan jag började tvivla…
Snart läggs sjuksköterskepjucksen på hyllan... Rätt nice ändå!
I övrigt kan jag meddela att jag inte längre är en sur, våt, kall och illaluktande Wettextrasa! Eller det är jag kanske trots allt men jag är ingen ensam sådan. För vid min sida finns nu en prins och jag svävar på moln. Hade glömt bort denna ljuvliga och fantastiska känsla. Att vara två är konstaterat bra mycket lättare än att vara ensam - det är så bara. Jag har hittat en pusselbit och känner mig mer tillfreds med mig själv och livet. Tänk att det bara skulle till lite kärlek för att jag skulle studsa av lycka (det är ju det jag har sagt HELA tiden!!). Han känns bra och rätt, hur det går i fortsättningen har jag inte en aning om men just nu känns det KJEMPEGREIT!
Nu ska jag avrunda och ta mig ut på avslutningen av Malmöfestivalen. Måste äta!! Sista chansen ju! Jag vill ha Thailändska vårrullar, langos, friterad banan, cajunkyckling och lakritssnören. Hur allt detta ska få plats i min mage återstår att se…
På återseende…
Kramar!
VILL INTE
Idag är en sån där dag då man bara är arg - obeskrivligt och sjukligt irriterad! Jag vill absolut ingenting och varenda liten sak jag ska göra idag känns värre än om man tvingat mig att bestiga Mount Everest...
Skulle bra mycket hellre befinna mig under alla dessa palmer en dag som denna...
Jag ska till farmor i Ängelholm idag. Jag känner inte för det. Utav den enkla anledningen att det tar hela min helg i anspråk. Dessutom har jag en mormor som ligger på sjukhuset och jag vet inte ännu om hon kommer att skrivas ut idag eller inte. Jag hälsade på henne igår och då lovade jag henne att jag skulle titta förbi idag också. Eftersom jag råkar veta hur förbannat tråkigt det är att ligga på ett sjukhus (har man jobbat där och ömmat för alla dessa gamla som ingen besöker så vet man. Dessutom har jag alltid tänkt att när mina släktingar blir sjuka ska jag hälsa på ofta så de slipper känna sig ensamma. Plus att jag alltid fantiserat om att om jag blir sjuk vill jag ha besök mest hela tiden så att klockan tickar lite snabbare). Alltså, denna fantastiskt soliga dag går nu åt till att:
1. Handla - jag har ingenting hemma överhuvudtaget. Frukost hade varit gott... Varför tänkte jag inte på det igår?
2. Packa en väska med sovgrejer. Jag får inte glömma jobbsakerna eftersom jag jobbar imorgon kväll. Skit också! (Men jag behöver VERKLIGEN pengarna).
3. Fixa med papper till revisorn som ska ordna min norska skattsedel - jag fattar halv sju av vad jag ska göra med alla dessa siffror!
4. Cykla till mormor.
5. Cykla hem igen. Det hade varit enklare att ta sig till sjukhuset med buss och därifrån hem till mamma och pappa med en annan buss. Om bussarna hade gått smidigt men se det gör de inte! Om jag skulle ta mig fram så hade jag varit tvungen att ta mig till Södervärn med en buss (smidigt och smart, precis utanför sjukhuset så det är inget problem). Sedan, efter besöket, hade jag varit tvungen att ta mig från Södervärn till antingen Triangeln, Gustav eller Nobel för att kunna ta en buss till mamma och pappa. En buss som dessutom tar hundra år för att komma fram...
Alla dessa tokbussresor kommer i så fall att genomföras på bekostnad av solen! Den underbara gula och härliga solen som jag helst av allt skulle vilja vara i hela dagen... Men nä...
Hade vi bara kommit iväg till Ä-holm tidigt hade jag kunnat sola där. Men å andra sidan skulle jag inte hinna
åka tidigt heller så det är ingen lösning.
Tänker således cykla till mormor och sedan ta mig hem igen för att hämta min packning och därefter sätta mig på hatobjektsbussen nummer ett och åka ut på landet för att därefter spendera en timme i en sunkig bil... JAG VILL INTE!
Just det! Måste förbereda mig inför praktiken på måndag också. Jag ska hålla i ett inskrivningssamtal. Det vill till att jag har koll på vad jag ska ta upp med paret så det inte blir helt galet. Min handledare sitter visserligen med men hon ska helst vara så tyst som möjligt - det är nämligen ett tecken på att jag har lyckats utföra det självständigt!
Sammanfattningsvis... Idag är en sån dag då jag inte vill någonting alls! VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE! Jag "vill inte" mer än en trulig treåring... Det ni!
Adjöken adjö! Nu ska jag skynda mig så jag hinner med alla mina förestående uppgifter... Blääääääääääääh!
happyme
Wow! Jag är så jäkla nöjd och glad! De senaste två dagarna av mitt liv har varit helt fantastiska... 
Det är apskönt att inte leva ett liv med näsan i dessa böckerna just nu... Att praktisera är såå massa mycket bättre!
Igår var jag inne på Kvinnoklinken och kollade läget. Fick en rejäl rundvandring i nybygget, var med på ett ultraljud och fick en ordentlig anatomisk genomgång av det lilla livet i mammans mage. Jag var en sväng på förlossningen också, fick dock inte vara med på en förlossning men jag vet att jag har det framför mig - hela hösten ska jag ploppa bebisar... Weei!
Jag har varit skeptisk till det här med lustgas tidigare. Jag har förstått att det är effektivt och fyller sin funktion men jag har varit rädd för att använda det själv. Har förknippat det med operationer och tandläkarbesök - doften har till och med hemsökt mig i drömmarna ibland. Under grundutbildningen fick vi en chans att testa det men då flög jag ur den stol jag satt i så snart jag kunde förnimma denna hemska lukt. Igår tog jag mig i kragen och testade denna ljuvliga rusgas... Hahaha säger jag bara! Så himla skoj!! Jag var liksom här utan att vara närvarande, levde i en värld någon annanstans, det som skedde omkring mig fanns där utan att finnas där. Jag bara fnittrade och njöt av känslan och skrattade högt åt ljudet av min egna röst - den var helt förvrängd. Nu är jag helt på det klara med att jag den dagen jag skall föda barn kommer att klara det galant med hjälp av min inställning och lustgasen... Måtte inte någon framtida yrkeserfarenhet ändra mitt höga självförtroende!! Det kan vara förödande...
Idag har jag varit på min "riktiga" praktikplats, min arbetsplats de kommande fyra veckorna. Min handledare verkar riktigt bra och hennes kollegor är urgulliga. Är det bara jag eller är det verkligen så att barnmorskor är ett släkte för sig? Ett slags snälla häxor som kan få folk att öppna sig och tala om vad som helst, en yrkeskategori man litar blint på och i vars händer man vågar lägga sitt liv? Jag är rädd att det är så... Jag hoppas vid Gud att jag platsar i denna grupp av snälla häxor, att jag inte är den elaka, fula häxan som skrämmer kvinnorna och får dem att må dåligt... Jag har förstått att det finns en å annan som är sådan också! Men det finns alltid undantag som bekräftar regeln, det är förhoppningsvis inte jag!!
Jag har idag mätt en massa bebismagar och jag har fått in en mätteknik som verkar stämma med verklighetens (läs: handledarens, alla har olika sätt att mäta på och mätfel undviks om samma person mäter genom hela graviditeten. Det står så i min nya bibel). Jag har också fattat att jag har koll på en hel del bara genom att observera och lyssna som jag har gjort idag. Detta är så himla kul! Jag älskar mitt kommande yrke - ett jobb att älska, varje dag! I måååånga år!
Jag hade lovat mig själv att sluta äta godis mitt i veckan... Skulle ha tränat idag men min träningskompanjon är sjuk och det finns inte en chans i världen att jag går dit ensam! Så... Jag gick å handlade godis och har suttit i min soffa halva kvällen. Har kört ett varv med dammsugaren och pysslat om min lilla fetknopp lite men i övrigt har jag suttit ner och pregat gottis i huvudet. Ska ta tag i det där godisförbudet igen, imorgon eller så...
Min älskade fetknopp på luftning i somras...
Nu ska jag faktiskt börja fundera på att leta upp min säng. Jag ligger jämt å läser till sent, sent och idag är jag helt slut efter alla intryck. Jag tänkte att jag, om jag bäddar ner mig tidigare har en större chans att överleva morgondagen. Ska vara på praktiken hela dagen, det står cellprovstagningar på schemat hela morgonen - imorgon börjar jag "gräva djupt" och det är bara början... Imorgon eftermiddag ska mina tre f.d kollegor och numera ljuvliga änglar hitta på något med mig och jag har inte en aning om vad! Spännande var ordet...
Hoppas allt är finfint med er!
Kram
back on track
Har inte skrivit på ett bra tag - har faktiskt haft dåligt samvete för det dessutom! Galet vad man kan skapa ett "förhållande" snabbt... Har efter bara någon vecka med min blogg skapat ett beroende av att skriva av mig och informera omvärlden om mitt obetydliga liv. Och ärligt - efter att min blogg piffats upp otroligt mycket tack vare Nicole (http://xoxonicole.blogg.se/) har lusten att skriva varit större. Men jag har haft fullt upp de senaste veckorna och någonstans får man prioritera sin tid. En lördagsmorgon vid datorn (som idag) känns inte så dum...
Senast jag skrev skulle jag ut på äventyr med min älskade mamma. Jag trodde verkligen att så var fallet och insåg snopet efter ett par minuter i mammas (och pappas, han körde) sällskap att jag var grundlurad. Fick en ögonbindel på och blev körd runt i bilen i vad jag upplevde som en evighet. Resan avslutades med att mamma ringde ett samtal och meddelade "någon" i andra änden att: "Leveransen är här!"
Jag blev sedan "avtäckt" i mitt egna vardagsrum och stod då omgiven av mina älskade vänner och finaste bror (fick lite ångest över att jag inte städat så noggrant innan, var sjukligt bakis den morgonen! Sängen var obäddad, strykbrädan stod framme osv. men, det fanns inte rum för pedantiska-P där och då)! Jag blev utspökad i en gräslig guldklänning och huvudet blev prytt av en grann krona. Därefter tog festligheterna vid... Mina vänner jobbade hårt för att fylla mitt bakfulla huvud och lyckades superbt med uppdraget. Ulf som varit med ute och fyllt mig kvällen innan var inte med vid festligheterna under dagen - han var så sjukt bakis att han inte kunde. Vi drack lika mycket kvällen innan han och jag, bara så att ni förstår hur illa det var!!!
Sjukt läcker i min outfit - den var lätt inte smickrande för figuren!!
Efter att ha festat i min lägenhet i någon timme blev jag så förd ut på stan. Jag fick en bunt med lappar som skulle delas ut till singelkillar. Det var inga lappar som skulle ge mig en "fin flicka"-stämpel... I ett litet raseriutbrott kastade jag hälften av lapparna i en soptunna på vägen. Jag kände mig helt sjukt nöjd med det men insåg då att mina hovdamer hade fler lappar med sig, de hade kanske räknat med vissa protestaktioner från min sida?! 
Underbar lapp - verkligen! Tror jag kastade ett par av denna sorten...
Planen var att vi skulle ta bussen in till stan men... På grund av en bakfylla, nyfylla OCH ingen mat mer än en macka till frukost (ca kl. 10.00) och lite chips fram till klockan 17.00 var jag "sjuk" efter två hållplatser. Jag lämnade bussen med hela mitt hovpatrask och landade i en buske bakom kronprinsen... Ajajaj...
Stackars mig!
Dagen var i alla fall grymt lyckad och den avslutades med en överraskningsfest med lite släkt och vänner till familjen hemma hos mamma och pappa. Jag är störtnöjd och överlycklig över det faktum att alla dessa otroligt fina vänner finns i mitt liv! Allt deppande och gråttrams är över nu, ibland behöver man väckas ordentligt för att inse vad man har...
I övrigt lunkar livet på. Jag avslutade mina första tio veckor på barnmorskeprogrammet igår. Nu har jag bara tio veckor kvar denna terminen... Det vill således, i förlängningen, säga att jag har ett år och tio veckor kvar av utbildningen totalt. Jag räknar inte ner, inte alls...! I nästa vecka ska jag ut på min första praktik och jag är så nervös! Nu börjar det liksom på riktigt. Nu har jag pluggat in baskunskaper för att kunna gå ut på en barnmorskemottagning och verkligen GÖRA något. Det är vaginal- och gynekologiska undersökningar, cellprovstagningar, magklämning, preventivmedelsrådgivning och bara en massa skoj!! Hoppas verkligen jag får en bra handledare som guidar mig rätt nu. Det känns så mycket mer avancerat och seriöst nu än det någonsin gjorde på sjuksköterskeutbildningen.
I'm on my way and I'm moving fast...
Idag ska jag träffa en liten del av min danska släkt och det ska bli himla skoj! Vi träffas inte så ofta och sist var det i begravningssammanhang - det vill säga mindre kul... Ikväll är det fetfest som gäller och jag tycker det ska bli så himla, himla skoj! Mindre kul är dock att morgondagen bjuder på barndop klockan 10.00!! Som tur är har jag lillebror med på festen ikväll och på dopet imorgon så jag är inte ensam om att vara tröttast på jorden...
Jag avrundar här och nu och hoppas att jag inte dröjer alltför länge med att skriva igen. Jag har redan nu en del filosofier och djupa tankar som trycker under ytan...
Kram!
en kvick update
Nu tycker jag det börjar bli dags att uppdatera er något... Har inte orkat skriva de senaste dagarna!
Jag tänkte försöka vinna en "bloggdesignauktion". Anser min design vara i det närmaste obefintlig och det ska vara lite kul att komma in till min sida. Tänkte också börja lägga upp lite bilder till varje inlägg, det piffar till det hela lite!
Jag ska börja med att informera er om att den kalla, våta och illaluktande Wettex-trasebilden jag hade av mig själv i förra veckan är borta nu. Jag är jag och duger som jag är. Vill man inte, eller kanske är oförmögen att se det då kan det vara... Dessutom är våren på gång på riktigt nu och man kan inte annat än bli hopplöst glad då!
Jag var ute igår igen, jag vet inte om jag stolt skall proklamera för er att jag börjar bli bra på att dricka?! Kanske inget man bör vara stolt över... Men jag har varit så skitkass på det förut att jag känner mig glad när jag kan beställa in ett glas vin och dricka det för att det är gott. Fyller 25 på måndag och det är möjligt att det hela handlar om en mognad, jag börjar bli vuxen... Tänka sig!!
Festa kan jag om jag vill i alla fall!!
Idag ska min älskade lilla mamma hämta mig klockan två och jag har inte en aning om vad som ska hända sedan... Spännande var ordet!
Jag tror faktiskt inte jag orkar skriva mer. Lusten att skriva finns inte riktigt närvarande idag tyvärr!
Hoppas ni alla får en trevlig helg!
Breakdown - Size: MAJOR!
Så var det tid för mig att skriva tidernas mest patetiska och ynkligaste inlägg. Jag är ledsen ikväll... Inte så lite ledsen heller utan faktiskt rakt igenom förtvivlad!
VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?
Jag har varit singel i mer än ett år nu, inget konstigt kanske. Inte normalt sett men jag är inte singeltjejen. Har inte varit singel i mer än ett par månader sedan jag fick min första pojkvän för typ tio år sedan. Då kanske man kan tycka att det är dags nu och visst har det varit nyttigt i många avseenden. Jag har lärt mig vara själv och uppskatta ensamheten. Jag har hittat mig själv, hittat vad jag vill och vad jag står för. Jag vet vad jag vill ha ut av livet och vet att jag utan problem kan stå på egna ben... Men jag är så less på det nu! Vad f*n är problemet?
Kom inte med något förbannat skitsnack om att "det kommer när du minst anar det". Jag anar ingenting! Jag är faktiskt helt övertygad om att jag kommer att dö ensam just nu. Kan man ana det mindre?
För två veckor sedan hade jag en kille här hemma för att fixa mitt trasiga kylskåp. Jag hade förväntat mig att en äldre herre skulle komma, det tillhör liksom vanligheterna. Men döm om min förvåning när en ung man, relativt okej till utseendet, traskar över min tröskel... Det visar sig att denne man är mer eller mindre gift och har småbarn i dagisåldern men han avslutar sitt besök hos mig med att säga att han inte kan förstå hur jag kan vara singel, att jag är snygg och trevlig och borde vara upptagen för längesedan. Trevligt med uppskattning, verkligen - killen har nu, efter två veckor ringt mig för att kolla så att kylen fungerar och har kollat av ifall jag har träffat någon eller inte.
Med denna lilla historia avklarad ställer jag nu frågan - hur i hela fridens kan det vara så att jag lyckas locka en gift man men i övrigt inte lyckas snärja en endaste en?!
Jag ger upp, lägger mig ner under en tjock, grå filt och vägrar titta ut. Jag är 24 år och det måste vara något kraftigt fel på mig för jag lyckas bara inte!! Den senaste i raden skrev i ett sms idag att det inte klickade och att jag får leta vidare...
Mmm... Får väl göra det! Är bara så trött på att det ALDRIG klickar, att jag alltid slutar upp här, ensam och ledsen. Oavsett om jag hoppats på något eller inte så är det så förbannat tråkigt att ALLTID få höra att det inte klickat...
Vet ni... Jag skulle kunna fortsätta leva i min rosa ullgulliga drömvärld där det är fel på alla andra. Men jag inser faktiskt att efter otaliga försök ligger inte felet på alla andra längre. Det är mig det är fel på, så kan ni försöka smälla i mig vad ni vill...
Jag är ensam, bitter, tråkig och deprimerande just nu... Jag tänker låta mig själv vara såhär, som en våt, kall och illaluktande Wettextrasa. Det är min självbild. Underbart! Om det är den bilden alla andra har av mig också så kan jag förstå...!
Jag försöker ändå att leka glad och positiv. Det brukar inte vara några som helst problem men nu ger jag upp. Jag tänker stänga kontot på "Spray Date" igen, ska radera alla dumma nummer i min telefon. Jag ska förlika mig med tanken på att jag är ensam och försöka övertyga mig själv om att det är helt okej... Jag ska leva ensam, ska skaffa katt och leva för detta lilla liv. Jag ska jobba hårt och skapa mig min karriär men fan vet om jag tänker arbeta med blivande mödrar och förlossningsvård! SKIT!!
Jag har precis läst igenom vad jag skrivit och inser att det är löjligt och patetiskt... Men jag är löjlig och patetisk ikväll, när jag sitter här, klockan två på natten och tårarna inte slutar rinna ner för mina kinder...
Jag önskar att jag kunde sluta leta, hoppas och önska och bara vara tillfreds. Jag ska sluta vältra mig i självömkan nu och bädda ner mig i min stora, ensamma säng. Jag tänker där gråta tills jag är färdig och därefter rycka upp mig igen imorgon. Jag tänker inte leta längre. Det är nog nu! Jag har fått nog nu! Men längst inne i hjärteroten längtar jag efter den dag då jag får uppleva all den kärlek jag faktiskt tycker att jag är värd!!
Sov sött alla söta...
If they're lucky they'll get to see.
And if they're really lucky they'll get to feel.
And if they're truly blessed then they'll get to believe.
And if you're damned you'll never let yourself be deceived
It kicks so hard, it breaks your bones.
Cuts so deep, hits your soul.
Tears your skin and makes your blood flow.
It's better that you know.
That love is hard.
Love takes hostages and gives them pain,
Gives someone the power to hurt you again and again
But they don't care...
Love is hard!
En bild på mitt hatobjekt!
MENSMONSTRET
Jag har under helgen varit riktigt seg och äckligt omotiverad. I måndags när jag vaknade och tittade ut på allt det gråa och tråkiga regnet så kunde jag känna att vädret speglade mitt humör, min sinnesstämning och faktiskt hela mig. Jag var så deprimerad att jag aldrig tror jag har upplevt något liknande. Jag var trött, upplevde en enorm olust över att behöva ta tag i skolan och min något skitiga lägenhet. Jag ville helt enkelt bara sätta mig i ett hörn och gråta bort hela dagen. Jag var beredd att hoppa av utbildningen en kort stund! Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag frivilligt tvingar mig själv igenom detta, jag tvivlade på att jag överhuvudtaget ville bli barnmorska och funderade över vad som egentligen är bättre med att vara barnmorska framför sjuksköterska. Det är fortfarande människor jag arbetar med, det är fortfarande ett fokus bortom mig själv och lönen är piss... Förstår ni så jobbigt att känna allt detta utan att kunna förklara varför...?! Jag vet ju vad jag vill egentligen men var bara så olustig igår... Problemet fick en lösning då jag hade dryftat detta med Rebecka och hon snällt men vänligt poängterat att "Pernilla, du ska väl ha mens denna veckan?"
SÅKLART! Det är mensmonstret i mig som tittat fram!! Kul att min klasskamrat som ännu så länge bara varit med mig i 1,5 cykel redan har bättre koll på när det är dags för magont och störtblödningar än jag själv har... Det där mensmonstret brukar drabba mig med full storm en gång i månaden och varje gång kommer det som en chock. Jag brukar dock normalt inte bli depressiv och uppgiven... Kanske är det utbildningen och allt studerande av hormoner som gjort att min hypofys och mina äggstockar producerar helt galet mycket hormoner denna gången?!
I alla fall... Jag är tröttare än tröttast idag också men lätt inte deprimerad längre!
Visste ni att jag är en ängel? I alla fall en av många?! Jodå... I helgen när jag jobbade läste jag ett litet tackkort från några anhöriga som jag tog väl hand om sist jag jobbade. De tackade för god omvårdnad och skrev att alla världens änglar jobbade på den avdelningen. Även om kortet inte var riktat just till mig så tog jag faktiskt åt mig ändå... Det är kul och uppskattat med anhöriga som ger lite tillbaka. Det är i princip den enda form av bekräftelse man får och den betyder massor! Det är det där lilla, lilla som får en att uppskatta jobbet så mycket som man gör...
Vet ni att jag älskar ensamheten i min lägenhet numera? Jo, så är det! Har tidigare varit lätt manisk och direkt superfobisk över rädslan att vara ensam och varenda minut har noggrant planerats för att livet som ensam skulle vara så minimalt som möjligt. Men med åren kommer tydligen en viss ro i själen...
Jag har insett att det finns olika typer av ensamhet - den man väljer själv som är fin, färgglad och som balsam för själen. Sedan finns den förfärliga, svarta och själsrivande icke självvalda ensamheten. Den är gräslig! Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag tillhör den lyckliga skara som varit tvungen att lära sig att stå ut med den underbara ensamheten och aldrig behövt lära sig stå ut med den förfärliga...
Nåväl, jag gillar i alla fall min självvalda ensamhet... Kan sitta och kuckelura i min lägenhet om kvällarna och tiden bara rullar på. Skönt! Dessutom har jag konstaterat att det här med att bo ensam är grymt bra. Om jag äter min frukost och skiter i att diska efteråt så står disken kvar och väntar på MIG. Vill jag kasta mina trosor på golvet när jag går och duschar och sedan inte orkar lägga dem i tvättkorgen så ligger de kvar där på golvet och väntar på MIG. Om det är skitigt på golvet i lägenheten och både "Ludde Lump" och "Greta Garn" tittar fram under soffan och i hörnen så ligger de kvar där och lurpassar... Tills JAG orkar gräva fram dammsugaren. Ingen behöver lida för att jag inte pallar just där och då och framförallt: Jag behöver inte ha dåligt samvete eller be om ursäkt för att jag inte hunnit/orkat/velat fixa, plocka och dona...
Förresten... Måste tillägga att jag inte är en mögtocka i egentlig mening. Men för er som känner mig väl kan jag erkänna att en liten del av pedanten i mig har dött till förmån för en Pernilla som uppskattar det roliga i livet framför att städa. Jag har helt enkelt bara blivit en liten smula mer frisk, inte en dag för tidigt...
Nu börjar det bli dags att avrunda ytterligare ett megalångt inlägg. Gud vad jag njuter av att få skriva massor och låååångt!
God natt alla söta!!
En bakfull lördag efter en spontan utekväll
Så var det lördagsmorgon och jag befinner mig halvsittandes i min säng, har datorn i knät, ett stort glas isvatten på sängbordet, världens grymmaste spellista på Spotify igång och skrivarklådan är enorm. Bilden ni får framför er kan tyckas mysig men jag må förtälja er att... Jag är så inihelvetesjävlaförbannat bakfull...
Igår hade jag en mysig dag med min mormor - vi fikade och pratade massor, grät en skvätt över lilla morfar, peppade varandra och bara umgicks. Min mormor är fantastisk!! Efter turen hos mormor åkte jag in till stan för att fixa lite grejer, tog en snabbfika med Denice och tog mig sedan hem till min älskade Ulf för att äta middag där. Vi skulle bara snacka, dricka lite vin och umgås. Han hade en sambofri kväll så vi hade det himla soft, pratade gamla minnen och garvade gott... Men vi fick ett ryck att vi skulle ut så vi hamnade på Harrys - var nästan först på stället men då slapp vi betala inträde så det var perfekt för en student som mig! Min outfit var inte utekvällsanpassad med svart polotröja och en dagmakeup men det funkade fint - blev lite svettigt i polotröjan bara!!
Ulfs mission med kvällen var att få ihop mig med någon och det gick sådär. Jag vet inte riktigt vad som felar men jag är ganska säker på att det till största delen handlar om att jag är sjukligt kräsen. Jag hittade fel på ALLA... Jag vill visserligen inte tänka på vad "alla" tänkte om mig när jag studsade runt värre än en gigantisk studsboll på dansgolvet. Men där var så gott om space att det vore dumt att lämna det outnyttjat...
Efter att ha dansat järnet på Harrys ett tag och flertalet gånger konstaterat att utbudet på plats var magert fick jag ett ryck och drog oss vidare till Koi. Tidernas mest överskattade ställe och jag passade definitivt inte in i min svarta polotröja... Ulf lyckades dock med konststycket att få mig att dansa fram till en riktig snygging, började snacka med honom om lite allt möjligt och han hängde på. Efter ett par minuter kom där en blond läckerbit och morrade lite - jag förstod ganska snabbt att det var hans flickvän och jag pep iväg som en liten fis i natten. Ulf stod dock inte att finna... Klockan var då 02 och min fantastiska utekväll fick sig ett snöpligt slut! Jag hämtade min jacka, tog mig till McDonald's för en fantastisk take-away meny och hoppade sedan in i en liten taxibil för att resa hem! Provade att ringa Ulf ett flertal gånger trots att jag visste att han inte hade mobilen med sig ut! Pucko...!
Jag har hittat en fantastisk shot - Gajol! Om det är dansken i mig eller vad det är vet jag inte men himmel så gott! Lyckades få i mig nån sån, lite GT, öl, vin och en apäcklig drink. Världen snurrade lite snabbare inatt än den annars brukar göra... Huvudet är idag lite tyngre än det brukar, illamåendet är konstant och värst av allt är torrheten i munnen - tungan känns som ett sandpapper mot gommen. Varför, varför, varför? Mammas underbara visdomsord ringer i mina öron...
"Är man kung på kvällen är man kung även dagen efter"
Känner mig inte så lite okunglig just nu!!
Ska snart masa mig ur sängen och bege mig in till stan för att mysa med Mikaela och Roy. Tänkte ta min frukost där - hoppas jag mår något bättre så jag kan få i mig en riktig brakis!! Resterande delen av dagen är ett oskrivet ark men jag får inte hitta på något alltför avancerat då morgondagen består i jobb från 06.45 till 21.30. Ljuvligt!
Jag har startat mitt konto på Spraydate igen - är en periodare när det gäller det! Hade fått ett helt fantastiskt e-mail under natten... Han presenterade sig som en feeder och skrev att han gillade kvinnor med några extrakilon kring magen, "så som du".
SKJUT MIG!! Jag har kontrollerat mina bilder och kan inte ens se antydan till extrakilon kring magen på någon bild alls (utav den enkla anledningen att man inte ser min mage på någon bild!). Vilken jävla idiot rent ut sagt! Haha... Det där med internetdejting ger mig i alla fall en hel del goda skratt för inte leder det till särskilt många dejter. Men det är i och för sig samma där - jag är så satans kräsen. Presentationen skall vara välskriven och intressant, bilderna skall vara bra och tydliga (han behöver inte nödvändigtvis vara snygg men definitivt charmig. Alla muppar som lägger ut bilder på sig själv i bar överkropp sorteras bort omedelbums - odiskutabelt!), dessutom krävs det att de skriver ett mail som fångar mitt intresse, något som är kul. Det funkar inte att skriva något så lamt som "Hej! Läget med dig en kväll som denna?". Dessvärre skall jag erkänna att 99% av alla mail jag får är just sådana...
Dessutom har jag märkt en hemsk grej... Jag är titelkåt! Ju finare jobb eller titel desto mer intressant blir killen i fråga... Jag skäms!!
Min älskade Ulf var faktiskt ruggigt snäll emot mig igår. Annars kan han vara ganska bitchig och dumdryg men igår var han en ängel! Och han sa som så många andra av mina vänner att jag är stark och att min styrka skrämmer små rädda pojkspolingar... Enligt Ulf vill en man känna att han "tar hand om" sin kvinna men mig behöver ingen ta hand om. Jag har "allt" redan... En fin lägenhet, jobb, utbildning (snart två), är smart och tar för mig och har ett välfungerande socialt liv. Om detta stämmer kommer jag definitivt att dö ensam för min drivkraft tänker jag i alla fall inte sänka hastigheten på och absolut inte för en man - fattas bara!!
Har precis kollat över vad jag skrivit - stackars läsare! Tror jag skrämmer iväg er innan ni ens hunnit börja läsa... Måste öva på det här att fatta mig kort i text tror jag!
Nu känner jag ett enormt behov av en latte så jag ska avrunda och kasta mig i duschen. Jag önskar er alla en riktigt härlig, solig och vårsprudlande helg!!
Premiären - bloggoskulden är tagen!
Hejhej allihopa!
Nu har det vimlat av små saker jag velat skriva om i flera veckor och dessvärre har jag glömt de flesta små sakerna nu när jag äntligen placerat mig vid datorn... Kör på i alla fall, jag brukar inte ha problem med att bubbla ur mig det mesta!
Jag fick tillbaka det första tentaresultatet igår, fick godkänt precis som jag trodde. Man känner oftast i den lilla magen om det gått bra eller inte, min magkänsla hade rätt, denna gången. Resultatet var inte direkt lysande men en bra bit över godkänt och det är det som räknas. Nästa tenta vi har (då har vi två i samma vecka faktiskt, känns mindre kul!!) handlar om förlossningar och lite annat sånt smått å gott, det ska bli lite roligare att plugga inför den tentan än det var inför denna. Könssjukdomar, menscykel och blödningsrubbningar - kort och gott: Det sög!
Igår när vi letade artiklar till ett arbete vi gör nu (handlar om kvinnans sexualitet vid klimakteriet, låter kanske lite mer intressant än det är! Det finns ju ingen information - funderar på om det är detta ämne jag ska behandla vid D-uppsatsen?!) så hittade Rebecka en artikel om varför män och kvinnor "väljer" varandra när det kommer till kärlek. Artikeln var från 80-talet och man får hoppas att det har förändrats lite sedan dess men den var faktiskt rätt så intressant ändå...
Studien man hade gjort visade att kvinnor väljer män med bra utbildning och lön då detta står för trygghet och är ett bevis på att han kan försörja sin familj. Han ska arbeta hårt under dagarna och vara en bra och närvarande pappa när han är hemma. Kvinnorna går inte så mycket på utseendet utan mer personligheten när de väljer sin partner medan männen är något mer utseendefixerade. En man vill ha en alldagligt vacker kvinna (inte helt lätt att passa in, säger ju att männen är mer komplicerade än vi kvinnor). Hon ska vara omvårdande, huslig och pysslig - ett bevis på att hon kan ta hand om sin familj. Slutklämmen i hela min utläggning här och i det resonemang som fördes i artikeln är således att en välformad, alldagligt vacker kvinna med yrkestiteln sjuksköterska borde vara det bästa kapet... Men vad fan...!!
HALLÅ!! JAG ÄR HÄR!!
Märkligt att jag, inte ens 25 år fyllda, sitter här på mitt egna lilla glasberg och blickar ut över ett hav av förälskade par och gosinos när jag är relativt välsvarvad och anser mig själv vara ganska oful till utseendet och DESSUTOM jobbar som sjuksköterska... What's wrong?
Efter en misslyckad dejt i förra veckan har jag gått runt och filosoferat över vad som är så förbannat fel med mig? Varför jag alltid upplever det som om jag står kvar sist i kön och är den sista som blir vald till fotbollslagen i skolan... (Alltid i detta sammanhang är det samma som vid de senaste tre försöken, viktigt att poängtera så att ni verkligen förstår allvaret i denna text!) Mina första teorier höll sig kring att jag är ful, äcklig, luktar illa, har gräsliga kläder och fula skor. Dessa teorier härjade som värst precis efter att jag insett att jag blivit dissad - då självförtroendet liksom fick sig en liten törn. Därefter har jag tjatat och gnatat runt bland mina vänner för att försöka förstå varför fulmuppen inte ville träffa mig en andra gång och mina vänners svar var intressanta, verkligen! För oberoende av varandra säger de till mig (förutom det sedvanliga "Nej, du är inte ful eller luktar illa...") att jag skrämmer karlarna! Först kan man tycka att det är hemskt i sig men när de lägger upp det på ett så pass fint sätt som de gjort så är jag nöjd...
Mikaela skrev i ett mess: " ...Det enda jag kan tänka mig kan stoppa honom i din personlighet är att du är stark och självsäker, en tjej som ingen kille kan sätta sig på eller kontrollera. Är det därför är han ändå inget att ha, inte fan vill man ha en sådan mespropp!!"
Muhaha! Mikaela är inte ensam om sin teori, som sagt, och ett litet självsäkert frö i mig tar åt sig hela grejen och stärker mig. Oavsett om det var därför eller inte så känns det ändå bra att höra. Jag vet ju att jag är apstark, tar stor plats och skrattar högt, jag är ironisk och sarkastisk, utbildad och smart, empatisk och storhjärtad, trångsynt och enkelspårig ibland men allt som oftast faktiskt snäll, trevlig OCH omtänksam. Dessutom är jag snart 25, inne på min vidareutbildning och klar med den när jag är 26. Jag är lätt inte den yngsta barnmorskan i världshistorien men tillhör i alla fall gruppen med de yngsta. Tänk vilka stordåd jag kan uträtta inom detta område under mina dryga 40 yrkesverksamma år! Och jag ser med glädje framemot den dagen jag disputerar och erhåller min eftersträvansvärda titel: DOKTOR!
Dessutom... Måhända att jag just nu är inne i en karlsvacka men för tusan, vad ska jag med en karl till när jag har så många underbara vänner att ägna min (lilla) fritid åt?!
Nehej, jag ska ut och erövra världen nu, se upp för här kommer jag och tar plats!
