MENSMONSTRET

Jag har under helgen varit riktigt seg och äckligt omotiverad. I måndags när jag vaknade och tittade ut på allt det gråa och tråkiga regnet så kunde jag känna att vädret speglade mitt humör, min sinnesstämning och faktiskt hela mig. Jag var så deprimerad att jag aldrig tror jag har upplevt något liknande. Jag var trött, upplevde en enorm olust över att behöva ta tag i skolan och min något skitiga lägenhet. Jag ville helt enkelt bara sätta mig i ett hörn och gråta bort hela dagen. Jag var beredd att hoppa av utbildningen en kort stund! Jag kunde inte för mitt liv förstå varför jag frivilligt tvingar mig själv igenom detta, jag tvivlade på att jag överhuvudtaget ville bli barnmorska och funderade över vad som egentligen är bättre med att vara barnmorska framför sjuksköterska. Det är fortfarande människor jag arbetar med, det är fortfarande ett fokus bortom mig själv och lönen är piss... Förstår ni så jobbigt att känna allt detta utan att kunna förklara varför...?! Jag vet ju vad jag vill egentligen men var bara så olustig igår... Problemet fick en lösning då jag hade dryftat detta med Rebecka och hon snällt men vänligt poängterat att "Pernilla, du ska väl ha mens denna veckan?"


SÅKLART! Det är mensmonstret i mig som tittat fram!! Kul att min klasskamrat som ännu så länge bara varit med mig i 1,5 cykel redan har bättre koll på när det är dags för magont och störtblödningar än jag själv har... Det där mensmonstret brukar drabba mig med full storm en gång i månaden och varje gång kommer det som en chock. Jag brukar dock normalt inte bli depressiv och uppgiven... Kanske är det utbildningen och allt studerande av hormoner som gjort att min hypofys och mina äggstockar producerar helt galet mycket hormoner denna gången?!


I alla fall... Jag är tröttare än tröttast idag också men lätt inte deprimerad längre!

Visste ni att jag är en ängel? I alla fall en av många?! Jodå... I helgen när jag jobbade läste jag ett litet tackkort från några anhöriga som jag tog väl hand om sist jag jobbade. De tackade för god omvårdnad och skrev att alla världens änglar jobbade på den avdelningen. Även om kortet inte var riktat just till mig så tog jag faktiskt åt mig ändå... Det är kul och uppskattat med anhöriga som ger lite tillbaka. Det är i princip den enda form av bekräftelse man får och den betyder massor! Det är det där lilla, lilla som får en att uppskatta jobbet så mycket som man gör...


Vet ni att jag älskar ensamheten i min lägenhet numera? Jo, så är det! Har tidigare varit lätt manisk och direkt superfobisk över rädslan att vara ensam och varenda minut har noggrant planerats för att livet som ensam skulle vara så minimalt som möjligt. Men med åren kommer tydligen en viss ro i själen...


Jag har insett att det finns olika typer av ensamhet - den man väljer själv som är fin, färgglad och som balsam för själen. Sedan finns den förfärliga, svarta och själsrivande icke självvalda ensamheten. Den är gräslig! Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag tillhör den lyckliga skara som varit tvungen att lära sig att stå ut med den underbara ensamheten och aldrig behövt lära sig stå ut med den förfärliga...


Nåväl, jag gillar i alla fall min självvalda ensamhet... Kan sitta och kuckelura i min lägenhet om kvällarna och tiden bara rullar på. Skönt! Dessutom har jag konstaterat att det här med att bo ensam är grymt bra. Om jag äter min frukost och skiter i att diska efteråt så står disken kvar och väntar på MIG. Vill jag kasta mina trosor på golvet när jag går och duschar och sedan inte orkar lägga dem i tvättkorgen så ligger de kvar där på golvet och väntar på MIG. Om det är skitigt på golvet i lägenheten och både "Ludde Lump" och "Greta Garn" tittar fram under soffan och i hörnen så ligger de kvar där och lurpassar... Tills JAG orkar gräva fram dammsugaren. Ingen behöver lida för att jag inte pallar just där och då och framförallt: Jag behöver inte ha dåligt samvete eller be om ursäkt för att jag inte hunnit/orkat/velat fixa, plocka och dona...


Förresten... Måste tillägga att jag inte är en mögtocka i egentlig mening. Men för er som känner mig väl kan jag erkänna att en liten del av pedanten i mig har dött till förmån för en Pernilla som uppskattar det roliga i livet framför att städa. Jag har helt enkelt bara blivit en liten smula mer frisk, inte en dag för tidigt...


Nu börjar det bli dags att avrunda ytterligare ett megalångt inlägg. Gud vad jag njuter av att få skriva massor och låååångt!


God natt alla söta!!




Kommentera inlägget här

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback
RSS 2.0