Jag är så trött på att vara ledsen, förtvivlad över det faktum att skolan tar så mycket tid. Är jag deprimerad? Är det därför jag inte kan hålla näsan ovan vattenytan just nu? Jag har så otroligt mycket att glädjas över i livet och även om jag ser det har jag svårt att ta det till mig. Jag har utvecklats till en överkänslig människa som vältrar sig i andra människors livsöden för att få mig själv att förstå hur bra jag har det. Hur normalt är det?

Jag är less på att praktisera, jag ser inte det förbannade ljuset i tunneln, ser inte slutet på alla dumma nätter jag ska behöva vara glad, trevlig och pigg (jag får inte gäspa på patientrummen trots att klockan är 04 på morgonen och jag varit igång sedan 21, på helspänn konstant). Det värsta är att nätterna oftast ligger över helgen, den tid då “alla andra” är lediga och har det gött… Som min älskade kille tillexempel! Jag stortjuter bara jag tänker på att han just nu dricker öl med vänner. Jag däremot förbereder mig sakta men säkert för min tripp till hålan och praktik hela natten… HELA HELGEN (och nästa med för den delen...)!

Jag vill ha ett liv, skolan är inte mitt liv. I alla fall inte det liv jag önskar mig… Jag vill ha ett jobb, en lön, ledig tid och ETT LIV! Jag vill hinna träna, ta hand om mig själv och mina relationer till andra människor, jag vill hinna och orka äta rätt. Jag vill känna att jag har råd att fixa mitt eländiga hår, köpa ett par nya jeans SOM SITTER SNYGGT! Inte fler dumma billighetsköp från H&M som sitter som skit (H&M har bra jeans också, bara inte de jag köpt). Jag vill resa, äta ute (gör jag nu också men med dåligt samvete), köpa nya grejer till lägenheten…

Fick det glädjande beskedet för någon vecka sedan. Jag ska betala tillbaka 9 700 norska kronor till skatteverket i Norge för att de inte godkänt mina avdrag på min deklaration. De har dock godkänt mina vänners avdrag… Bitter? Jag? Haha… Jo, jag frågar mig faktiskt hur det är möjligt att jag mitt i allt detta, förbannade skit, ska behöva punga ut med 12 000 sek på åtta veckor. Jag har ju SÅÅÅÅ mycket att ta ifrån. Lever inte alls redan på existensminimum med hjälp av  min fantastiska månatliga inkomst från Csn. Som tur är har jag en familj att luta mig mot som hjälper mig med pengarna så länge, men bitterheten kvarstår! Dessvärre…

Nu ska jag ta mig in i duschen med min knallförkylda näsa och försöka göra mig snygg(are)… Med tanke på de litrarna med tårar jag presterat idag ser jag ut som fuckface, rakt av…





Nu biter vi ihop, fixar helgen… Skippar alla “onda” tankar och tycker att detta är kanonkul igen! As if…

Sitter just nu helt avslappnad i min soffa… Kände mig lite skrivsugen idag! Skulle tro att skrivlusten beror på att jag istället för att skriva borde plugga…

Jag är nu inne i den mest omvälvande period jag någonsin varit med om. Jag kastas mellan otrolig glädje och fullständig förtvivlan. Jag dansar på moln ena sekunden för att i den andra jagas av elaka demoner… Jag är så mentalt uttröttad att jag inte orkar ta mig för någonting!

Jag har hört många säga att barnmorskeprogrammet är det tuffaste de gått igenom i hela sitt liv men jag har inte riktigt kopplar hur förbannat jobbigt det är… Tror jag börjar förstå det nu!

Jag har inte tid med någonting längre! Jag har e-mail som väntat på svar i en evighet, det finns inte utrymme att svara på dem. Jag har inte pratat eller sett vissa av mina vänner eller släktingar på evigheter och jag vet inte när jag ska ha tid att göra det heller… Jag lever på praktiken och det är inget liv jag vill leva! Det är skoj när jag är där men det är så slitsamt! Å tågresorna fram och tillbaka till hålan gör inte hela grejen mycket lättare… Jag måste komma igång med D-uppsatsen och borde börja fundera på ett fall att skriva om inför vårdseminariet i december… Å så måste jag lösa min bostadssituation som just nu är ohållbar… (underbart ohållbar men ändå!) Och jag borde träna, min kropp skriker! Varenda led protesterar, axlar och ryggslut värker! Dessutom äter jag som en häst, vill ha godis och skit i mig konstant…

Jag orkar inte mer! Ge mig fritt och ledigt! Ge mig tid att andas, skratta, älska och leva! Låt mig för en sekund vara jag, den lättsamma, glada, uppmuntrande och positiva! Inte den ledsna, pessimistiska, gråtfärdiga och uttröttade!!

Jag spenderade hela min kväll igår med att gråta, tårarna tog bara inte slut! Stackars Thomas som får ta emot alltihop, ALLTID! Känner att jag måste komma i balans för hans skull också, för vem vill vara med en labil bölfis i längden?



För att sedan knyta an till min rubrik måste jag hastigt lämna mitt sorgesamma (!) liv och övergå till det bästa jag vet! Kärleken i mitt liv... JAG ÄLSKAR MIN THOMAS! Han ser mig, han finns där, han är varm, han är finast och han är min! Att få somna bredvid honom är ljuvligt, att vakna i hans armar är nästan bättre (bara nästan eftersom vi oftast väcks av klockan och måste upp och iväg). Han gör mig genomlycklig varje dag och bara tanken på ett liv utan honom får mig att tappa andan…

Han är en drömprins och jag vill inget hellre än att spendera varje liten del av mitt liv med honom. Att höra honom säga att han älskar mig får det att susa i mitt huvud, får hjärtat att bulta lite extra och två miljoner fjärilar sätter av och fladdrar i min mage just då. Det här måste vara på riktigt, för hur skulle det annars kännas?

Jag älskar att titta på honom, skulle kunna ägna timmar åt att bara betrakta honom… När vi ligger i soffan och kramas kan jag ibland komma på mig själv med att småle medan jag spanar in hans profil… Se hur hans panna rynkar sig, hans näsa och mun, de vackraste läpparna jag känner till, ögonen - de varma, bruna ögonen, se min Thomas andas och leva precis intill mig… Jag är förlorad, hopplöst förälskad och tveklöst tokälskande! Det är helt enkelt DUNDERBART!

Jag måste få lite plugg gjort innan jag somnar inför nattens praktikpass, inatt kommer bebis nr. 10 (om inte inatt så imorgon natt) och jag har därmed bara 40 kvar till godkänd examen… Det rör på sig i alla fall, trots allt… (och optimismen är inte helt utdöd)!

Kramkram!