Hejhej allihopa!

Nu har det vimlat av små saker jag velat skriva om i flera veckor och dessvärre har jag glömt de flesta små sakerna nu när jag äntligen placerat mig vid datorn... Kör på i alla fall, jag brukar inte ha problem med att bubbla ur mig det mesta!

Jag fick tillbaka det första tentaresultatet igår, fick godkänt precis som jag trodde. Man känner oftast i den lilla magen om det gått bra eller inte, min magkänsla hade rätt, denna gången. Resultatet var inte direkt lysande men en bra bit över godkänt och det är det som räknas. Nästa tenta vi har (då har vi två i samma vecka faktiskt, känns mindre kul!!) handlar om förlossningar och lite annat sånt smått å gott, det ska bli lite roligare att plugga inför den tentan än det var inför denna. Könssjukdomar, menscykel och blödningsrubbningar - kort och gott: Det sög!

Igår när vi letade artiklar till ett arbete vi gör nu (handlar om kvinnans sexualitet vid klimakteriet, låter kanske lite mer intressant än det är! Det finns ju ingen information - funderar på om det är detta ämne jag ska behandla vid D-uppsatsen?!) så hittade Rebecka en artikel om varför män och kvinnor "väljer" varandra när det kommer till kärlek. Artikeln var från 80-talet och man får hoppas att det har förändrats lite sedan dess men den var faktiskt rätt så intressant ändå...

Studien man hade gjort visade att kvinnor väljer män med bra utbildning och lön då detta står för trygghet och är ett bevis på att han kan försörja sin familj. Han ska arbeta hårt under dagarna och vara en bra och närvarande pappa när han är hemma. Kvinnorna går inte så mycket på utseendet utan mer personligheten när de väljer sin partner medan männen är något mer utseendefixerade. En man vill ha en alldagligt vacker kvinna (inte helt lätt att passa in, säger ju att männen är mer komplicerade än vi kvinnor). Hon ska vara omvårdande, huslig och pysslig - ett bevis på att hon kan ta hand om sin familj. Slutklämmen i hela min utläggning här och i det resonemang som fördes i artikeln är således att en välformad, alldagligt vacker kvinna med yrkestiteln sjuksköterska borde vara det bästa kapet... Men vad fan...!!

HALLÅ!! JAG ÄR HÄR!!

Märkligt att jag, inte ens 25 år fyllda, sitter här på mitt egna lilla glasberg och blickar ut över ett hav av förälskade par och gosinos när jag är relativt välsvarvad och anser mig själv vara ganska oful till utseendet och DESSUTOM jobbar som sjuksköterska... What's wrong?

Efter en misslyckad dejt i förra veckan har jag gått runt och filosoferat över vad som är så förbannat fel med mig? Varför jag alltid upplever det som om jag står kvar sist i kön och är den sista som blir vald till fotbollslagen i skolan... (Alltid i detta sammanhang är det samma som vid de senaste tre försöken, viktigt att poängtera så att ni verkligen förstår allvaret i denna text!) Mina första teorier höll sig kring att jag är ful, äcklig, luktar illa, har gräsliga kläder och fula skor. Dessa teorier härjade som värst precis efter att jag insett att jag blivit dissad - då självförtroendet liksom fick sig en liten törn. Därefter har jag tjatat och gnatat runt bland mina vänner för att försöka förstå varför fulmuppen inte ville träffa mig en andra gång och mina vänners svar var intressanta, verkligen! För oberoende av varandra säger de till mig (förutom det sedvanliga "Nej, du är inte ful eller luktar illa...") att jag skrämmer karlarna! Först kan man tycka att det är hemskt i sig men när de lägger upp det på ett så pass fint sätt som de gjort så är jag nöjd...

Mikaela skrev i ett mess: " ...Det enda jag kan tänka mig kan stoppa honom i din personlighet är att du är stark och självsäker, en tjej som ingen kille kan sätta sig på eller kontrollera. Är det därför är han ändå inget att ha, inte fan vill man ha en sådan mespropp!!"

Muhaha! Mikaela är inte ensam om sin teori, som sagt, och ett litet självsäkert frö i mig tar åt sig hela grejen och stärker mig. Oavsett om det var därför eller inte så känns det ändå bra att höra. Jag vet ju att jag är apstark, tar stor plats och skrattar högt, jag är ironisk och sarkastisk, utbildad och smart, empatisk och storhjärtad, trångsynt och enkelspårig ibland men allt som oftast faktiskt snäll, trevlig OCH omtänksam. Dessutom är jag snart 25, inne på min vidareutbildning och klar med den när jag är 26. Jag är lätt inte den yngsta barnmorskan i världshistorien men tillhör i alla fall gruppen med de yngsta. Tänk vilka stordåd jag kan uträtta inom detta område under mina dryga 40 yrkesverksamma år! Och jag ser med glädje framemot den dagen jag disputerar och erhåller min eftersträvansvärda titel: DOKTOR!

Dessutom... Måhända att jag just nu är inne i en karlsvacka men för tusan, vad ska jag med en karl till när jag har så många underbara vänner att ägna min (lilla) fritid åt?!

Nehej, jag ska ut och erövra världen nu, se upp för här kommer jag och tar plats!