Wow! Det är verkligen länge sedan jag skrev nu. Hade en episod av skrivarklåda i början av sommaren men den gången kunde jag inte publicera inlägget och därefter har det inte blivit av att jag författat mer…

Om jag skulle uppdatera allt som har hänt sedan sist hade jag varit tvungen att skriva en tre tusen sidor lång redogörelse och jag förmodar att detta är ytterst ointressant för den lilla skara läsare som kanske hänger kvar! ;o)

Sommaren har gått i ett rasande tempo. Körde ett litet race i Norge i början av juni och sedan har det bara rullat på. Jag har jobbat på ett korttidsboende, har lärt mig mycket och fått ha MASSOR av ansvar. På gott och ont… Det är långt ifrån varje dag jag gått hem med den tillfredsställande känslan av att man gjort något bra. För den sakens skull tror jag inte att jag har gjort ett dåligt jobb, jag har nog gjort vad jag skulle. Jag kan gilla att ha patientkontakt och tyvärr var det lite utav den varan här.

Hela denna sommaren har spenderats med ångest över kommande skolstart och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag har tvivlat (och fortfarande tvivlar starkt) på mitt kommande yrkesval. Är detta vad jag vill? Man ska ändå jobba i rätt många år till, vad gör jag om barnmorskeyrket är en besvikelse? Vem är jag då? Hur tacklar jag mina reaktioner om det visar sig att min målmedvetenhet har dragit mig i fel riktning? Och vad F*N ska jag sysselsätta mig med? Sjuksköterska är uteslutet, denna sommaren har jag trampat mina sista sjuksköterskesteg (om man bortser från de timmar jag kommer att lägga på extraarbete i höst och till våren)! Jag vägrar ta mer skit (torka den också för den delen), kämpa och ge och få lite tillbaka mest hela tiden - FÖR EN SKITLÖN!! Jag tror helt enkelt att jag är en smula för egoistisk för att kunna finna mening i mitt nuvarande yrke i 40 år till (förvånar mig inte om man dessutom höjer pensionsåldern innan jag hinner dit. Dör förmodligen innan jag får njuta av det lediga livet på ålderns höst). Barnmorskeyrket är inte helt oegoistiskt det heller men där får man vara med och hjälpa nya liv till världen - ganska imponerande när jag tänker på det. Att vara barnmorska är ett hantverk och jag är ett redskap för föräldrarna, ett stöd i en livsomvälvande situation. Det kan jag stå ut med, trots min egoism! ;o) Tror jag i alla fall, mina tvivel kvarstår och jag hoppas att jag under hösten möter spännande människor och inspirerande handledare och att jag kommer att ÄLSKA det precis så mycket som jag gjorde innan jag började tvivla…



Snart läggs sjuksköterskepjucksen på hyllan... Rätt nice ändå!


I övrigt kan jag meddela att jag inte längre är en sur, våt, kall och illaluktande Wettextrasa! Eller det är jag kanske trots allt men jag är ingen ensam sådan. För vid min sida finns nu en prins och jag svävar på moln. Hade glömt bort denna ljuvliga och fantastiska känsla. Att vara två är konstaterat bra mycket lättare än att vara ensam - det är så bara. Jag har hittat en pusselbit och känner mig mer tillfreds med mig själv och livet. Tänk att det bara skulle till lite kärlek för att jag skulle studsa av lycka (det är ju det jag har sagt HELA tiden!!). Han känns bra och rätt, hur det går i fortsättningen har jag inte en aning om men just nu känns det KJEMPEGREIT!

Nu ska jag avrunda och ta mig ut på avslutningen av Malmöfestivalen. Måste äta!! Sista chansen ju! Jag vill ha Thailändska vårrullar, langos, friterad banan, cajunkyckling och lakritssnören. Hur allt detta ska få plats i min mage återstår att se…

På återseende…

Kramar!